Vi vet att det aldrig kommer bli som vi ville då, vi kommer aldrig bli vi igen.

När man sitter med gråten i halsen och undrar vad man har gjort. Varför ska allt vara så svårt? När man var liten grät man för att man ramlade, eller som jag, spillde ut eller förstörde något. Då var det sånt som man oroade sig för. Nu är det så mycket mer. Så mycket som man inte kan säga, saker som ingen skulle förstå. Det är kanske nu jag önskar att jag hade en bästa kompis. En sån som man delar allt med. Alla detaljer med killen, alla galna saker man har gjort och liknande. Jag hade tre sådana. Nu har jag ingen. Det är skönt med honom iallafall. Han kan jag säga allt till. Han förstår. När det finns folk som tar mig för den jag är, så kanske vi kan börja snacka om polare. När man börjar tänka sånt här, borde man sova.