Det kommer en tid för oss alla

Jag får en ohärlig våg av ångest över hela mig när jag tänker på den här bloggen. På den här designen. Årskurs 2 är inte en lek på något jävla sätt. En artikel tills imorgon. En liten historiaskit tills imorgon. Världens äckligaste matte c prov nästa vecka. NK prov vecka nio. En debattartikel vecka nio, som dessutom ska kräva 2843 timmar förarbete hemma. Det kanske låter lite, men det är inget man vill slänge ihop på en sekund. Och sen så pluggar jag till körkortet också. Bara det. Körkort. Snart 18 betyder det. Sen tränar jag konstant. Träning. Plugg. Plugg.
Och den här dagen har bara varit döden. En stund av lycka när jag var med den jag älskar mest.
Men jag bestämde mig idag. Jag får vara less typ en dag per år. Jag är alltid glad och positiv. ALLTID. När det finns människor som säger att de aldrig ens sett mig sur, arg eller ledsen när vi varit upp i varandra i princip tre år. DÅ är man glad. Och idag orkade jag inte vara glad. Jag orkade inget. Punkt.

Ett år sedan

Idag var det ett år sen. Ett år sen jag promenerade hem från Tobias tillsammans med mormor. Jag lyssnade på Hallelujah från iPhonen. Solen sken för dig. Det var en fin dag. Vi fick samtalet. Du var borta för oss. Dom där uppe fick ta del av din vishet nu. Det var nog bäst så. Just idag var det ett år sen. Ett år sen vädret var så fint, som att det var menat. Det var då vi sa hejdå. Det var då jag visste, att jag skulle orka sjunga just den låten på din begravning. När man går förbi lägenheten, så tänker jag på dig. När jag sitter i din gamla fåtölj, så tänker jag på dig. Trots att du inte kom ihåg oss alla gånger, kommer vi aldrig att glömma dig. Emma. Morfars mamma. Gammelfarmor.